Spelinspektionen har i dag befogenhet att blockera betalningar mellan svenska betaltjänstleverantörer och olicensierade spelsajter, men myndigheten saknar juridiskt stöd att faktiskt stänga sajterna. Den asymmetrin är kärnan i den politiska debatt som blossat upp kring utländska operatörer på den svenska spelmarknaden. Här går vi igenom vad regelverket egentligen säger, varför ett bolag som Asino kan fortsätta rikta sig mot svenska spelare utan svensk licens, och vilka intressen som driver frågan framåt i riksdagen.
En tillsynsmyndighet med vassa verktyg men trubbiga befogenheter
Spelinspektionens mandat vilar på spellagen, som gäller sedan 1 januari 2019, och den kompletterande förordningen 2020:495. Regelverket gav myndigheten ett tydligt uppdrag: att värna ett sunt spelutbud, skydda konsumenter och hålla penningtvätt borta från spelmarknaden. Verktygen för att göra det är flera, men de är inte obegränsade. Inspektionen kan återkalla licenser för svenska licenshavare, utfärda sanktionsavgifter och sedan 2021 även rikta blockeringar mot betalningar till sajter som saknar licens. Det sistnämnda är det mest ingripande verktyget mot utländska operatörer, och det är också där debatten om “utökade befogenheter” har sitt ursprung.
Problemet är att en betalningsblockering inte stänger sajten. Den försvårar för spelaren att sätta in pengar via svenska banker, men sajten finns kvar, kan nås via utländska betalningslösningar och fortsätter i många fall att marknadsföra sig mot svenska kunder. Myndigheten har med andra ord fått ett kraftfullare verktyg utan att få det avgörande verktyget, nämligen rätten att besluta att en sajt inte får tillhandahållas i Sverige överhuvudtaget. Det är den luckan som politiker från flera partier pekar på när de kräver skärpning, och det är samma lucka som gör att en operatör som Asino kan hävda att man agerar inom ramen för sitt eget licenssystem.
En central detalj i sammanhanget är att Asino drivs av Hollycorn N.V., ett bolag registrerat hos Antillephone på Curaçao. Licensen är alltså inte svensk utan utfärdad i en jurisdiktion utanför EU, och Asino saknar svensk licens från Spelinspektionen. Det innebär att sajten står utanför det svenska systemet för spelansvar, och att myndigheten inte har någon licens att återkalla eller någon sanktionsavgift att fatta beslut om i förhållande till operatören. Kvar finns bara betalningsblockeringen, som är en indirekt åtgärd riktad mot tredje part.
Spelpaus, bonusregler och skattefrihet som politiska stridsfrågor
Varför frånvaron av Spelpaus är den mest laddade punkten
Spelpaus är det register där svenska spelare kan stänga av sig själva från allt spel hos licensierade operatörer, och enligt spellagen måste licenshavare vara anslutna till Spelpaus. Det är här som kravet på svensk licens får sin kanske tydligaste praktiska betydelse. Asino är inte anslutet till Spelpaus, vilket innebär att en spelare som aktivt valt att stänga av sig från spel hos svenska bolag fortfarande kan spela hos en operatör som står utanför systemet. För den som arbetar med spelansvar är det en uppenbar brist: självavstängningen fungerar bara så länge spelaren inte söker sig till en olicensierad sajt.
Det är också den punkt som gör debatten svår att avfärda som enbart protektionistisk. Kritiker av utländska operatörer pekar på att Spelpaus, insättningsgränser och förlustgränser är verktyg som bygger på att operatören frivilligt, eller genom licensvillkor, underkastar sig det svenska regelverket. När en sajt står utanför systemet faller de skyddsnät som lagstiftaren byggt upp. Samtidigt finns en motfråga som företrädare för utländska operatörer gärna lyfter: hur långt kan en stat gå i att begränsa tillgången till tjänster som tillhandahålls från en annan jurisdiktion? Det är den juridiska spänningen mellan konsumentskydd och fri rörlighet som gör frågan politiskt känslig.
En annan aspekt är att Asino listar Sverige som begränsat land i användarvillkoren. Det är en formulering som är värd att stanna vid. Den signalerar att operatören själv förhåller sig till att den svenska marknaden är reglerad, men den innebär inte att sajten stänger ute svenska spelare på det sätt som ett licenskrav skulle göra. Villkoren blir därmed en del av bevisbilden i debatten: operatören vet om att Sverige har ett licenssystem, men väljer att verka utanför det. För Spelinspektionen är den typen av formuleringar ett argument för att myndigheten behöver fler verktyg, inte färre.
Bonusreglerna har också spelat en roll i den politiska diskussionen. Bonusgränsen på 100 kronor togs bort 15 november 2021, vilket förändrade förutsättningarna för hur svenska licenshavare får marknadsföra sig med bonusar. För utländska operatörer som står utanför systemet gäller inte dessa regler, och det skapar en snedvridning som svenska bolag länge pekat på. De kan erbjuda generösare bonusar och villkor eftersom de inte omfattas av de svenska bonusreglerna. I debatten används detta som ett konkurrensargument: svenska licenshavare hävdar att de konkurrerar på ojämlika villkor mot operatörer som inte behöver följa samma regler för första speltillfället, insättningsgräns och förlustgräns.
Skatteläget är en tredje stridsfråga. Spelvinster hos licensierade svenska operatörer är skattefria för spelaren, medan den som spelar hos en operatör som är ett casino utan svensk licens kan möta andra skattekonsekvenser beroende på omständigheterna. Den politiska debatten har ibland förenklats till att handla om att “skydda spelarna”, men i praktiken handlar det också om att kanalisera spel till den reglerade marknaden så att skatteintäkter och konsumentskydd stannar inom systemet. Kanaliseringsgraden, alltså hur stor del av spelmarknaden som sker hos licensierade operatörer, är det mått som Spelinspektionen och regeringen följer för att bedöma om lagstiftningen fungerar som avsett.
Varför blockering av betalningar inte räcker som svar
Betalningsblockeringen är ett trubbigt verktyg eftersom den riktar sig mot infrastrukturen snarare än mot operatören. När en svensk bank stoppar transaktioner till en olicensierad sajt kan spelaren i stället använda utländska betalkort, kryptovalutor eller andra mellanhänder. Effekten blir att man höjer tröskeln för det breda flödet av spelare, men inte stänger dörren för den som är motiverad. För Spelinspektionen är det ändå ett framsteg jämfört med situationen före 2021, då myndigheten i praktiken saknade direkta verktyg mot olicensierade operatörer.
För att förstå varför debatten intensifierats efter de utökade befogenheterna måste man se på vad som händer när ett verktyg inte räcker hela vägen. Politikerna har gett myndigheten ett uppdrag att motverka olicensierat spel, men myndigheten kan inte besluta att en sajt ska stängas. Det skapar en förväntan hos allmänheten om att “något görs” samtidigt som resultatet kan uppfattas som otillräckligt. Den frustrationen driver krav på ytterligare lagstiftning, exempelvis möjligheten att besluta om domänblockering eller att införa krav på att betaltjänstleverantörer ska vägra samarbete med operatörer som inte har licens i en EES-stat.
Det finns också en bolagsstruktur som komplicerar bilden. Libergos Limited driver sajten tillsammans med Hollycorn N.V., och licensen är registrerad hos Antillephone på Curaçao. Det innebär att ansvaret är uppdelat mellan flera juridiska personer i olika jurisdiktioner, vilket försvårar tillsyn ytterligare. För en myndighet som vill agera mot en sajt måste man veta vem som faktiskt ansvarar för verksamheten, och det är inte alltid självklart när bolagen är sammanlänkade men formellt separata. Den här typen av strukturer är en av anledningarna till att penningtvättsregler och krav på transparens kring licenshavare blivit en allt viktigare del av den politiska agendan.
En invändning som ofta hörs i debatten är att hårdare tag mot utländska operatörer riskerar att träffa spelare snarare än operatörer. Om en sajt blockeras kan spelare som har pengar innestående få svårt att få ut dem, och det kan skapa nya konsumentproblem. Den invändningen har viss tyngd, men den undergräver inte själva principfrågan: att en operatör som riktar sig mot svenska spelare utan licens inte omfattas av de skyddsregler som lagstiftaren bestämt ska gälla. Den politiska debatten handlar därför i allt högre grad om att hitta verktyg som träffar operatören, inte spelaren.
Åldersgränsen är ett annat område där frånvaron av svensk licens får konkreta konsekvenser. Svenska licenshavare måste följa åldersgränsen på 18 år och kontrollera ålder vid registrering. För en olicensierad operatör gäller visserligen ofta en åldersgräns i användarvillkoren, men kontrollen sker inte inom ramen för det svenska systemet och omfattas inte av Spelinspektionens tillsyn. I debatten används detta som ett exempel på att skillnaden mellan reglerade och oreglerade operatörer inte bara handlar om skatt och bonusar, utan om grundläggande konsumentskydd.
Det är mot den bakgrunden man ska läsa kraven på att Spelinspektionen ska få “utökade befogenheter”. Formuleringen är politiskt bekväm eftersom den låter som en skärpning, men den döljer att myndigheten redan fått utökade befogenheter i form av betalningsblockeringar. Det som saknas är det juridiska stödet att stänga sajter, och det kräver lagstiftning som går längre än vad som hittills varit politiskt möjligt. Frågan är om riksdagen är beredd att ta den konflikten med de fria rörlighetsreglerna och med de operatörer som verkar från Curaçao och Cypern.
Sammanfattningsvis är den politiska debatten om utländska spelbolag i Sverige inte i första hand en debatt om spel i sig, utan om hur långt staten kan och bör gå för att upprätthålla ett licenssystem när operatörerna står utanför det. Asino, med sin licens hos Antillephone på Curaçao, sin koppling till Hollycorn N.V. och Libergos Limited, och sin frånvaro av svensk licens och Spelpaus-anslutning, är ett tydligt exempel på den utmaning som lagstiftaren försöker lösa. Spelinspektionens befogenheter att blockera betalningar har skärpt tillsynen, men utan rätt att stänga sajter kvarstår en lucka som debatten lär fortsätta kretsa kring.
För den som följer frågan praktiskt är slutsatsen att hålla ögonen på två saker: hur kanaliseringsgraden utvecklas och om riksdagen går vidare med förslag om domänblockering eller skärpta krav på betaltjänstleverantörer. Så länge spellagen inte ger Spelinspektionen stöd att stänga olicensierade sajter kommer debatten att fortsätta, oavsett hur många betalningar som blockeras. Det är den insikten som gör frågan om utländska operatörer till en av de mest seglivade på den svenska spelmarknaden.
